Burt

Vet du hur en människa låter som går igenom den värsta tänkbara formen av smärta? Det är inget högt skrikande och gormande. Det är mer ett långsamt, utdraget gnyende, snyftande och ojande som ger ordet ångest en helt ny innebörd. Så var det åtminstone för den man vi hjälpte häromdan. Dagen hade varit lugn och bäst som jag satt mig på dass får vi ett larm. Min sökare strular så jag hör inte ens vilken typ av utlarmning det är. Kommer ut till min kollega som berättar att det rör sig om ett troligt suicidförsök. När vi satt oss i bilen får vi meddelande från SOS på vår skärm där det står: "BRINNANDE MÄNNISKA". Jag trodde det var ett skämt av något slag eller den klassiska p-störda patienten som står med en tändare och hotar att ta livet av sig. Vi körde blåljus långt åt helvete ut i skogen på den mest ensliga skogsväg du kan tänka dig. Längst in på en väg som gud glömt hittar vi en man som ligger på marken helt skållad, sönderbränd med hudflagor hängande, stora köttslamsor, öppna sår och förkolnad hud över varenda kvadratcentimeter av kroppen. Håret är borta och hans ansikte är till stora delar helt svart och de ansiktsdrag som en gång funnits har nu blivit någon mellanting mellan just ansiktsdrag och de karaktäristiska åtstramande oigenkännliga anlete en totalt brännskadad människa bär. Det rök fortfarande om honom. Av kläderna återstod en liten tuss av nerbrända kalsonger. Bredvid honom stod en tom bensindunk och några fotografier. Mannen var fortfarande vid liv och kunde prata med oss. Han gnydde och grät. Om det var smärtan i hans röst eller hela hans makabra uppenbarelse som fick det att ringa i mina öron kan jag inte svara på. En annan man som hittat patienten fanns också på plats. Det var han som lyckats släcka honom. Mannen hade av ren slump hittat den brinnande personen när han skulle ut och provskjuta ett gevär. SOS hade hört hur mannen samtidigt som han larmade försökte släcka den brinnande människan som skrek att han inte ville bli släckt utan bara ville dö. Då det var lögn i helvete att hitta någon venväg så vi fick skjuta ge morfin i en muskel innan vi lade patienten på båren. Det föll på min lott att sitta bak och vårda. Som väl var fick vi snart assistans. Under resan fick vi efter många om och men in en kanyl med en sk BIG-pistol, som skjuter in nålen i smalbenet. Vi sprutade
så mycket smärtstillande som man bara får. Inget hjälpte. Under den nästan halvtimmeslånga färden var mannen helt klar och kommunicerbar hela vägen. När han inte snyftade av smärta så berättade han hur glad han var över att han nu äntligen kommer att dö. Han vägrade att säga sitt namn. När någon frågade om han hade speciellt ont på något särskilt ställe så svarade han att "det var väl en jävligt dum fråga". Nu vill man ju att historien ska sluta lyckligt och att läkarvetenskapen med samlad kraft lyckas hålla mannen vid liv. Men tyvärr är det så att för utbredda brännskador är lika med dödlig utgång vilka resurser man än sätter in. Så denna lilla berättelse slutar dessvärre inte speciellt lyckligt. Vid det här laget har mannen nog kol(n)at. Vår ambulans luktar fortfarande bränt kött och resten av grillsäsongen är nog förstörd för mig.

Vad är det egentligen med folk? Om man nu bestämt att man ska ta livet av sig, vad är det då för fel på tre askar lugnande tabletter och en 75:a whiskey??