Burt

Jag är barnsligt förtjust i idén om att kunna se in i framtiden. Jag minns fortfarande känslan när jag vid 10-års ålder tittade på alla tillbaka till framtiden-filmerna och vilken enorm aha-upplevelse det var. Efteråt var det mycket dagdrömmande om svävande skateboards, travresultattidningar från kommande år och om att själv åka bakåt i tiden och lära människorna om allt som finns idag och därmed bli uppfinnare till i princip alla moderna prylar. Nu för tiden är jag mer fascinerad över intelligenta eller turmässiga bedömningar av framtiden som sedan slår in. Då menar jag inte exempelvis Jehovas vittnen som förutsäger Jesus återkomst och när han sen inte dyker upp på utsatt datum så sätter de ett nytt. Nej, ta istället killen Moore som 1965 beskrev hur snabbt transistorantalet i elektriska apparater skulle fördubblas och därmed beskrev hur snabbt ex. datorhastigheterna skulle utvecklas. Hans förutsägningar var nästan på pricken exakta under 40 års tid! (http://en.wikipedia.org/wiki/Moore_Law)

Häromdan gick jag och lyssnade på musik och tänkte på det här med att spå framtiden. Givetvis så är det ju så att folk säger så mycket så att en del saker rent statistiskt måste inträffa. Några textrader jag lade märke till när jag lyssnade var Cornelis Vreeswijk och Notorius BIG som båda sjunger att döden väntar på dem (somliga går med trasiga skor resp. your nobody til somebody kills you) och vilka båda två mycket riktigt försvann alldeles för tidigt. Men ingen av dem levde direkt något Ned Flanders-liv så oddsen var väl inte direkt jättehöga för att någon av textraderna skulle bli självuppfyllda. En annan som inte visste hur rätt hon skulle komma att få är Whitney Houston när hon i "I'm your baby tonight" sjunger om sin älskade som "given me ecstasy". Ja, jag vet att det kanske inte var i den bemärkelsen hon menade men så här med facit på hand är det ju ändå lite småkul. En riktigt intressant profetia upptäckte jag när jag såg filmen Sliding doors igår kväll. I en scen ska "James" som upvaktar "Helen" ironisera över hur svårt Helen har för att komma över sitt ex. Så här låter det när han därför berättar att han också har svårt att komma över någon, nämligen sin flickvän som han hade när han var 8 år; "A girl called Pamela. It was 1974. We were eight. She left me for Gary Glitter. Gary Glitter!! All the other fellows were getting left for Greg Brady and Donny Osmond. I mean, I could have come to terms with that, given time, but Gary Glitter?? Oh she wanted to touch him there, yeah." Ungefär 2 år efter att Sliding doors haft premiär så kommer det fram att Glitter laddat hem barnpornografi. Han sitter idag i fängelse i Vietnam för barnvåldtäkt. Creepy..

Det är något som inte har kännts riktigt rätt de senaste somrarna. Under de varma sommarmånaderna ska man som fattig student förväntas jobba in de pengar man sedan ska ha nytta av under hela övriga året. Så långt har både förra och denna sommarn inte varit olik någon föregående variant. Sommarjobbet har för mig dock alltid varit förknippat med vånda, svett och slit. Industriarbete, sågverksjobb samt jobb som packare på ett lager 3 år i rad har gjort att man redan efter några veckor av sommaren fått hädande tankar om att det vore lika bra med höst igen. Men nu är det raka motsatsen. Årets sommarvik som ambulanssjukvårdare tar priset. Sjukt spännande, där man aldrig vet vad som väntar en dag på jobbet. Till och från är det lugna gatan och man kan sitta och kolla på en film eller sitta och skriva sånt här. Men sen går larmet och adrenalinet pumpar för fullt när man i 150 knyck på en 70-väg försöker hålla i sig för glatta livet. Infon man får från SOS är ofta knapphändig så det som verkar vara något banalt visar sig ofta vara brådskande och vice versa.
Patientspektrumet är verkligen heltäckande - från de allra sjukaste sjuka till de med lite feber och huvudvärk och som egentligen skulle ha sökt till vårdcentral istället. För någon vecka sedan blev jag utlarmad på en patient med bröstsmärtor. På plats fick jag träffa den största mannen jag någonsin sett. 300 nätta pannor vägde han. För att sätta på EKGelektroder fick man lyfta både ett bröst och en fettflik under bröstet...
Andra intressanta larm jag fått åka på har varit akuta sepsispatienter, medvetslöshet av olika sorter, heroinöverdos, trafikolycka, husbrand, akut astma samt en patient som skurit sig själv och hoppat i sjön för att dränka sig. Idag har man dessutom hunnit se sig om lite i Sverige då man varit och lämnat/hämtat patienter i två olika vackra sommarstäder vid kusten. Folket här är också asbra. Det är mycket män så det blir lite grabbigt ibland -nästan lumpenstämning. Det passar förstås en omogen mansgris som undertecknad. Finns det inget negativt med det här jobbet då? Det finns det säkert, men jag har fan inte kommit på något än. T.o.m. lönen är långt bättre än om jag hade valt att jobba som läkarauskultant, vilket jag tackade nej till. Hade det inte varit för att jag ägnat 3,5 år på mitt nuvarande plugg så hade jag absolut satsat på ambulanssköterska av något slag. Men hur har jag då skött mig hittils? Som någon sa så har jag "i vart fall inte hatt ihjäl nån", vilket med mina mått känns bra. Lite andra fadäser har jag givetvis hunnit med. Jag har bl.a. kört över en kant på bensinmacken så att det gick fetingpunka på däcket. Jag har backat in i en stillastående båt. Jag har satt dropp i fel "ingång". Priset togs nog ändå när jag satt i fikarummet och det diskuterades om expressens artikel ang. det vilda livet i sunny beach (http://www.expressen.se/nyheter/1.752160/har-hetsas-svenskar-pa-sexfester). Någon säger att på hans tid fick man banne mig inte ha sex i poolen, varpå jag svarar att "när jag var i cypern så fick man inte bada i poolen efter tio men man fick fanimej knulla i den". Precis innan jag öppnar käften så sätter jag mig ner på nått konstigt sätt så att jag kommer åt talknappen på kommunikationsradion. Resultatet blir att min kommentar går ut på öppen kanal, vilken avlyssnas av SOS Alarm, räddningstjänsten, polisen, ambulansen samt alla med en hobbyradio som sitter och lyssnar.. Så går det när man är klumpigare än mr Bean när han blandat vodka och piller.

Man försöker. Man ger upp. Man försöker igen några år senare. Man ger upp illa kvickt igen. Man tänker att har jag inte börjat nu så är det för sent att börja. Men man kommer alltid tillbaka till att om jag ändå bara fortsatt den där gången... 

 Skulle jag mot förmodan fortsätta skriva här så har Marcus Birro många bra skäl till varför: "Vissa av oss omger oss med förklaringsmodeller dagligen. Vi måste göra omvärlden en smula mer bergiplig. Det är därför vi skriver. Det är därför vi mår bättre när vi skrivit klart. Skrivandet är en karta till vårt inte liv, vi får överblick, vi går fortfarande vilse, vi springer fortfarande in i varenda återvändsgränd som finns men vi går vilse med flit, vi ser vad vi gör, vi blir begripliga, förklarade." (http://marcusbirro.se/bloggen/)