Burt

I helgen har det blivit lite filmtittande förutom lite jobb på psyk.  Ang. jobbet så börjar det mer och mer bli glasklart vilka likheter det finns mellan vissa människor i fylletillstånd (läs: mig själv) och maniker. Vore kanske något att forska i.
På tal om fylleri så såg jag Gert Fylkings dokumentär om Christer Pettersson igen. Jag har någon slags hat-kärlek till Pettersson. Han är verkligen kult på nått sätt. Dokumentären fick mig iaf att inse två saker: 1. Christer Pettersson är verkligen ganska skärpt och inte minst väldigt verbal men han är också en tvättäkta psykopat.   2. Christer Pettersson dödade garanterat Olof Palme.   

Och på tal om skuldfrågor angående mord så har jag börjat se om en utav de mest intressanta dokumentärserier jag sett på flera år. "The Staircase" (Soupçons) som handlar om en författare i USA som är åtalad för att ha mördat sin fru medan han och hans familj är helt i chock då dödsfallet enligt dem varit en olyckshändelse i trappan (därav namnet). Filmerna ger en väldigt djupgående inblick i familjen, utredningen, det amerikanska rättssystemet i allmänhet och den aktuella rättegången i synnerhet. Har ni inte sett den så se till att göra det med kraft!

http://www.imdb.com/title/tt0388644/

En annan film som insöps i helgen var "Moartea domnului Lazarescu" eller "The death om mr Lazarescu" som är en lågmälen men mycket sevärd rumänsk film som blandar långa galghumorsdialoger med andra tänkvärdheter om livet och döden och vanlig medmänsklighet. En jäkligt ball grej är att jag inte tidigare insett hur coolt rumänska är som språk. Hälften är verkligen aslikt Italienskan - nästan lika begripbart som napoletanska eller någon annan italiensk dialekt . Andra hälften är för mig helt oförståelig och känns mer som ryska.

http://www.imdb.com/title/tt0456149/

Ofta tänker jag på vilken jävla tur jag haft. Som får syssla med något som är så stimulerande och intressant där man får möta människor som oftast är enormt tacksamma. Jag känner mig verkligen privilegierad. Men ibland undrar jag vad man egentligen gett sig in på. Att efter tolv år i skolbänken säga: äh va fan, jag kör tolv till! (Ok, sista 7 är väl mer jobb än plugg men ändå..) Att slita häcken av sig för att av många mötas med misstänksamhet och där man måste räkna med att få anmälningar över sig. Lägg därtill en löneutveckling som, sedan läkaryrket blev kvinnodominerat, gått käpprätt åt helvete med tanke på den möda och ansvar man lägger ner gör ju inte saken bättre. Att tillbringa så mycket tid på sjukhuset gör en dessutom störd på många sätt. Allt kretsar så mycket kring diagnoser, sjuka människor (nähe..) och allt det morbida ska nagelfaras till den milda grad att sjukdomar är allt som kretsar i ens skalle till slut. Man börjar se världen som ett enormt, smutsigt lotteri där Hin håle själv snurrar på hjulet. Och alla verkligen alla är med i dragningen om alla de sjukdomar och djävulskap som aldrig tycks ta slut. De små behöver visserligen inte dra så många lotter. De kanske bara kan dra strå och visst det är jävligt synd om den som trar det kortaste men många kommer undan. Men så småningom kommer de flesta få dra en och annan nitlott och i de riktigt höga åldrarna så är det bara frågan om hur många man X:ade lappar man får varje år och hur pass otur man har med "vinsterna" på dessa. Självklart funderar man på vilka dragningar man själv och ens närmaste kommer vara med om i livet och givetvis inte minst på vad som blir utfallet i den där sista dragningen... Förhoppningsvis är det bara en fas man går igenom och att man längre fram ser det för vad det är, nämligen större delen av allt elände i ett samhälle koncentrerad till ett enda hus. Lite klyschigt vore det bästa dessutom om man kunde vända lotteriresonemanget och se varje dag som inte är i total sjukdom som den där riktiga högvinsten. Som stora kexchokladen på liseberg. Som VM-guld till Italien. Som 6 rätt i Powerball lottery.

I vilket fall är det inte konstigt att folk blir religiösa. Jag förstår dem på sätt och vis. Det är i rädslan för döden som religiositet föds. Jag har sett det på nära håll. Men det borde ändå finnas gränser för hur långt självbedrägeriet kan gå. Visste ni att jag har kollegor i kursen som tror att förbön kan få ben att växa och blinda att se? Detta är samma människor som i nästa ögonblick kritiskt granskar en studie om ex. Reopro jämfört med Heparin vid hjärtinfarkt. Man slutas aldrig förbluffas över människans dumhet.

Dagens fundering: Varför haussar man upp dam-vm i fotboll till den milda grad som man gör i Sverige? Ser man globalt till antalet utövare så kan turneringen jämföras med typ VM i Boule. 11-0 resultatet i öppningsmatchen säger väl allt om klassen, men trots det var det drygt en miljon fler tittare (3,8 milj) som såg svenska damerna få stryk i final mot Tyskland i senaste turneringen än vad som såg Sverige-Senegal (2,8milj) i VM 2002. Det säger väl allt om fotbollsintresse och kunnande i detta avlånga land.

..eller tiden flyger som man säger. 10 dagarna i det älskade landet blev verkligen magiska. Inga måsten. Lite släktträffar varvat med lagom mycket strand, solning och bad och en gnutta kultur, lägg därtill en jäkla massa antipasti, primi, contorni, secondi, dolci och förstås vin och öl så det står härliga till så har du ett hum om vad som avhandlades. I Rom hann vi med att se Villa Borgheses museum som jag faktiskt aldrig sett. Berninis skulpturer och Caravaggios målningar är nog fortfarande ljusår ifrån vad någon i konstvärlden åstadkommit de senaste 200 åren. Sardinien sedan visade sig bli en riktig fullträff. Då vi hade bokat nerbiljett till Rom och hembiljett från Alghero, Sardinien så for vi dit den 22:e med färjan från Fiumicino. Första natten spenderade vi på en liten ort vid namn Golfo Aranci där de enda turisterna som sågs till var italienare. Vattnet var kristallklart och den lilla viken där byn låg var verkligen vacker. Även Alghero där de sista 5 dagarna spenderades var kanon. Bra shopping, cp-grym mat och galet mysig gammal stadskärna från vilken man kunde sitta på stadsmuren och se solnedgången. Höjdpunkten var nog utsikten från terassen där vi fick sitta sista kvällen och inta en risotto med skaldjur. Helt oslagbart. Och så risbollarna på marknaden förstås (friterade bollar med ris, tomatsås och köttfärs alt. mozzarella och skinka) - stora som snöbollar!

Men plötsligt blir man lavetterad av verkligheten och upptäcker att man står på en Hjärtintensivavdelning med nåns jävla decimetertjocka journal i handen som man ska diktera utskrivning på och man är helt nollställd efter en sommar där man druckit fler öl än vad man läst meningar med medicinskt innehåll och handledaren är ledig, om man ens har någon, och den stackars patienten lär få vänta för diktera görs i Björnes bästa polares hastighet då man sitter och dagdrömmer sig tillbaks till risbollar och strandtennis i vattenbrynet och allt man dikterat måste ändå rättas och göras om. Men man ska inte klaga. Första veckan kändes verkligen piss men redan nu börjar man bli lite varm i kläderna och skrapar man lite på ytan känns terminen, med akutmedicin som fokus, som jäkligt intressant och viktig förstås.

Sämst just nu: vågen står på 4 plus
Bäst just nu: System of a down - Mr Jack (http://www.youtube.com/watch?v=ht5R4bjZU5o)
Arctic Monkeys - Do me a favour (http://www.youtube.com/watch?v=y5AahFXSqz4)