Burt

Har blivit mycket jobb senaste tiden. Kanske är för att smälta allt man får se som jag sover typ 12 timmar per natt nu när jag väl är ledig ett par dar. Kanske är för att bringa lite ordning på alla intryck som jag skriver om det här igen.

Hämtade en ung kvinna på ett annat sjukhus. Hon kunde inte röra ena halvan av kroppen och läkarna stod helt rådvilliga om vad det rörde sig om. Senare på kvällen hämtar vi en ännu yngre flicka som tappat medvetandet. En liten späd sak som innan ännu fyllda 22 hunnit prova varenda bokstav i drogträskets ABC.
H som i Heroin, Hepatit och HIV var sedan länge passerat. Senare på natten blir det en akutresa till en kvinna som tagit 200 tabletter av diverse slag. Den förtvivlan som fanns i ögonen och rösten hos maken som kommit hem och hittat henne livlös har jag nog aldrig skådat. Han kysste henne på pannan medan hon bars ut och han bönade och bad om att hon inte skulle lämna honom ensam. Väl i ambulansen så sjönk hon ytterligare i medvetande och efter en stund reagerade hon inte ens på smärtstimulering. Jag lyckades i vart fall hålla ställningarna vägen in till sjukhuset där tunga artilleriet stod och väntade.

Det sägs att man blir cynisk eller utbränd av att jobba för länge inom vården. För mig känns det som en liten del av mig går sönder varje gång jag möter en människa vars livssituation jag hellre hade dött än befunnit mig i. Om det sakta men säkert gör mig cynisk eller utbränd har jag ingen aning om. Det antar jag att tiden får utvisa.