Livet är underbart! Birro vs Gardell
"Hur säger man: La vita é bella, på svenska?" , frågade min farfar mig och min bror när vi var nere i Italien en höst för några år sedan. Vi var ute och gick mitt i Rom en varm och sagolik kväll. "Livet är underbart!", svarade vi i kör. "LIVET UNDEBAAAANT! LIVET UUUNDBAAAAAT!", skrek farfar rakt ut med uppsträckta nävar innan han började skratta sitt excentriska, kluckande psykiaterskratt. Jag och brorsan låg dubbelvikta. Tre veckor senare får farfar en stroke som nästan dödar honom och lämnar honom gravt handikappad och i de djupaste av depressioner.
Så tydliga är livets kontraster och ytterligheter. För att göra en trovärdig skildring av livet bör man därför, enligt mig, använda sig av både skratt och gråt. Men att som författare och konstnär blanda komik och tragik måste vara ett av de svåraste stilistiska grepp som finns. Det är därför som Roberto Benignis 'La vita é bella' är den aboslut vackraste och mest gripande skildring av förintelsen som gjorts. Det är också därför jag kan säga att jag under den senaste veckan fått äran att se två bra författare live. Båda pratar om den vardagliga människan och jantesverige men på helt olika sätt. Gardell är clownen som är bög med hela sverige och som drar ner skrattsalvor från ett fullsatt konserthus när han driver med Mark Levengood och sina egna tillkortakommanden. Birros karisma och glimt i ögat är helt oförställd och verkligen genuin. Kanske inte så konstigt när han inte blivit en mysperson med hela folket. Tvärtom så känns det som Birro fortfarande drivs av att vara en nagel i ögat på alla orättvisor.
EDIT 100111: Birro har tvärtom gått och blivit mys-Birro med hela folket. Han är med i Lets Dance, Allsång på skansen och på spåret. Snacka om sell-out. Men han är ju förstås Romanista längst in i hjärtat och dessutom försvarare av gli azzurri och serie A så han är förlåten. Men just nu känns det som att han är en bitchande kärring (han har bl.a. skrivit i en gravidtidning att han inte följde med sin sambo till MVC för att han inte fick någon uppmärksamhet av barnmorskan) som drivs av sitt mindervärdeskomplex.
Så tydliga är livets kontraster och ytterligheter. För att göra en trovärdig skildring av livet bör man därför, enligt mig, använda sig av både skratt och gråt. Men att som författare och konstnär blanda komik och tragik måste vara ett av de svåraste stilistiska grepp som finns. Det är därför som Roberto Benignis 'La vita é bella' är den aboslut vackraste och mest gripande skildring av förintelsen som gjorts. Det är också därför jag kan säga att jag under den senaste veckan fått äran att se två bra författare live. Båda pratar om den vardagliga människan och jantesverige men på helt olika sätt. Gardell är clownen som är bög med hela sverige och som drar ner skrattsalvor från ett fullsatt konserthus när han driver med Mark Levengood och sina egna tillkortakommanden. Birros karisma och glimt i ögat är helt oförställd och verkligen genuin. Kanske inte så konstigt när han inte blivit en mysperson med hela folket. Tvärtom så känns det som Birro fortfarande drivs av att vara en nagel i ögat på alla orättvisor.
EDIT 100111: Birro har tvärtom gått och blivit mys-Birro med hela folket. Han är med i Lets Dance, Allsång på skansen och på spåret. Snacka om sell-out. Men han är ju förstås Romanista längst in i hjärtat och dessutom försvarare av gli azzurri och serie A så han är förlåten. Men just nu känns det som att han är en bitchande kärring (han har bl.a. skrivit i en gravidtidning att han inte följde med sin sambo till MVC för att han inte fick någon uppmärksamhet av barnmorskan) som drivs av sitt mindervärdeskomplex.
Kommentarer
Trackback
