Burt

Sist jag skrev så existerade du inte. Inte ens som en spermie. Nu är du högst delaktig i vårt liv och i våra hjärtan. Varje kväll känner jag och ser dina små knuffar, sparkar och rörelser. Igår hörde jag ditt lilla hjärta ticka när jag lyssnade med stetoskop. Minsta lilla livstecken får mig att le inombords och ger mig hopp om att bli en bättre människa. Du har alltså inte tagit ditt första andetag än, men du har redan påverkat många. Människor undrar redan hur du mår och frågar när du ska komma ut. Folk jag knappt känner gratulerar mig redan till att din blotta existens. Din farfar och farmor är förstås jättenyfikna och hör av sig mer än de någonsin gjort och de har båda på sitt håll redan varit med och hjälpt till med din första säng och dina första kläder. Jag hoppas du inte känner för mycket förväntningar på dig nu. Så behöver du inte känna. Alla kommer älska dig hur och vem du än är. Och du behöver ju inte ha för bråttom heller. Du kan lugnt stanna kvar i magen sisådär 3 månader till så ska allt vara förberett tills du kommer.

Älskar dig